Om boken: år / Vägen ner. De jävla tentaklarna sköt igen. Men nu hade de ytterligare två bihang och ett monsterhuvud att starta. Hans mun öppnades på vid gavel och miljontals flugor dök upp, svärmade runt mig och kom in i mina ögon och hår, öron och ansikte. Jag vinkade av dem, skakade på huvudet och försökte springa iväg och höll mig ännu hårdare för att inte spy, men sanningen var att jag inte var tillräckligt snabb. Insekterna gjorde sitt jobb, och när jag försökte bryta igenom den täta, levande massan kände jag att något tjockt och kallt tog tag i min fotled. När Rose skrek, snurrade jag runt, kämpade mot tentakeln, halvt rädd att jag skulle förlora och sedan få tillbaka benet, och den andra halvan av mig var inte orolig för att tappa min lem, bara för att frigöra mig. Men ingenting fungerade. Panemyu släpade mig direkt till helvetet.